Det är snart dags...

Den här ljuslyktan har jag glömt att visa upp. Den vann jag på kaninutställningen. 

Godkväll! Har ni sett solen idag? Det har inte jag. Jag har faktiskt inte varit utanför jobbdörren på hela dagen. När jag kom till jobbet var det mörkt. När jag gick var det mörkt. Hua! Vi pratade om det i helgen, jag och A, att just nu finns det inte mycket som är uppmuntrande och kul att se fram emot.

Jo, jag har något att se fram emot, kom jag på. NOT! I helgen ska lillan ha sitt 7-årskalas och A jobbar, liksom han gjorde förra året. Jag ska alltså, på egen hand, hålla 10 bångstyriga 7-åringar i schack under två timmar, servera pannkakor (jag tänker INTE steka dem själv!) hitta på roliga lekar, vara glad, inte skrika åt dem, hoppas att ingen kräks, slår sig eller någon annan eller börjar gråta, spela musik som 7-åringar gillar och dessutom hindra lillan från att öppna alla presenter redan ute i hallen. Jojomen, jag kommer att ha det riktigt lattjolajbans på söndag förmiddag. Sedan kommer jag att dö.

Det roligaste just nu känns som om det kommer att ske på onsdag. Då ska vi elda i kaminen för första gången. Mitt liv är verkligen ett brinnande äventyr....